Vad är Dhamma?

Hoppa till:

Alla talar om Dhamma men ingen förstår det.
Att praktisera sinnets renhet – detta är sann Dhamma.- S. N. Goenka

(Sanskritordet Dharma (som stavas Dhamma i Pāli-språket) betydde ursprungligen ”naturens lag” eller ”sanningen”. I dagens Indien har ordet tyvärr förlorat sin ursprungliga betydelse och används felaktigt för att hänvisa till ”sekt” eller ”sekterism”. Med detta tema som inledning förklarar Goenkaji i nedanstående diskurs att Vipassana-meditationen lär ut hur man kan leva ett liv i ren Dharma – ett liv fullt av fred, harmoni och välvilja mot andra)

Vad är Dharma? Under de senaste 1500 till 2000 åren har Indien till sin stora olycka förlorat den sanna innebörden av ordet ”dharma”. Hur skulle man i själva verket kunna leva i enlighet med dess principer när själva innebörden av det hade gått förlorad! För att göra saken ännu värre lades många typer av stöd, man skulle kunna säga kryckor, till. Olika samhällen skapade sin egen dharma, och på så sätt uppstod buddhistisk dharma, jain dharma, hinduisk dharma, kristen dharma och så vidare.

Dessa sekteristiska termer var de kryckor som fästes vid dharma, trots att den inte behöver något stöd. Den ger stöd. Men när dessa kryckor dyker upp får de företräde och blir framträdande, medan Dharma träder tillbaka i bakgrunden, osynliggjord. Till vår stora olycka var det detta som hände.

I det gamla Indien betydde Dharma det som insuperas, som man lever av – dhāretīti dhammam. Det som uppstår på sinnets yta i ett visst ögonblick betraktades som sinnets dharma. Vad är det som sinnet tar till sig förutom sin egen natur, sina egna egenskaper, det är dess ”dharma”. Dharma betydde egenskaperna, naturen hos ett visst element. Dharma kallades på den tidens språk också rit, vilket betyder naturlag. Till exempel är eldens natur eller egenskap att bränna och bränna den som kommer i kontakt med den. Isens natur eller egenskap är att vara kall och kyla den som kommer i kontakt med den.

DHARMA SOM NATURENS LAG

Vi säger också att det är naturens lag att alla varelser möter död, sjukdom och ålderdom. Naturens lag var med andra ord Dharma. Låt oss undersöka vad sinnets natur är. Vad som än har uppstått i detta ögonblick i mitt sinne: ilska, fiendskap, avundsjuka eller arrogans till exempel. Detta är negativiteter som kan uppstå från tid till annan, och som sådana har de kallats för sinnets natur, det vill säga lagen, sinnets Dharma. De stora forskarna från förr – rishis, vise, helgon, guruer, arahanter och buddhor – sökte länge och hårt för att finna vad som var Dharma, eller sinnets natur.

Alla nedsmutsningar, all negativitet i form av ilska, svartsjuka eller arrogans, när den uppstår resulterar den i en enorm hetta och upprördhet inombords. Detta är dess natur. Det är oundvikligt. Om ilska har uppstått inom sig kommer en annan del av naturen, agitation, att följa som ett oundvikligt resultat varje gång. Dessa föroreningar uppstår alltid tillsammans med oro. Detta kallades sahajat – vilket betyder tillsammans; detta elände uppstår tillsammans med sin egen konsekvens, sin egen effekt varje gång.

Låt oss förstå detta bättre – när brinnande kol läggs i en behållare kommer dessa att bränna behållaren innan de värmer upp den yttre miljön. Alla som kommer i närheten av den kommer att känna värmen. På samma sätt, om man förvarar is i ett kärl, kommer den först att kyla kärlet innan den kyler den yttre miljön. Detta är naturens oföränderliga lag.

Såsom eld, när en person är arg, blir han först offer för sin egen ilska innan han sprider vibrationer av upprördhet och värme i omgivningen. Alla som kommer i kontakt med denna person känner av agitationen. Detta är uttrycket eller naturen hos ett sinne som bor i okunnighet som manifesterar sig. Så snart man tar avstånd från de brinnande kolen kommer hettan att avta.

Den gamla tidens vise, som tidigare nämnts, insåg den djupa sanningen att när någon orenhet som svartsjuka, ilska, arrogans etc. uppstår så kommer det oundvikligen att bränna dem. Om de lägger brinnande kol i sina mentala kärl kan resultatet inte bli något annat än hetta och upprördhet. Vid sådana tillfällen betedde de sig på detta sätt i okunnighet utan att inse naturens oföränderliga lag; eftersom ingen i sitt rättmätiga sinne skulle vilja generera brinnande agitation för sig själv.

Ett barn i sin okunnighet vet inte att eld brinner och lägger sin hand på brinnande kol. Skrämd drar han tillbaka sin hand. Nyfiken lägger han återigen handen på elden och drar sedan tillbaka den när den brinner. Detta kan upprepas några gånger, tills han slutligen inser att detta är eld, den brinner och bör aldrig röras.

Ett barn förstår. Men vad gör vi? Vi fortsätter att fylla oss med mer och mer brinnande kol och bränner oss själva och andra. Ren okunnighet! När ilska, svartsjuka, aversion, arrogans eller någon liknande nedsmutsning uppstår, fortsätter den att föröka sig inom oss och fyller oss med tankar på händelsen eller på den person som bidrog till att den uppstod. Vi rättfärdigar det för oss själva genom att säga: ”Sådant och sådant hände som gjorde mig arg, så det var inte mitt fel. Det är bara naturligt att jag blev arg”.

Naturligt verkligen! Du är arg på någon eller någon händelse som hindrade dig från att nå ditt önskade mål. Kanske, men faktum är också att du bränner dig själv. Du har inte sett värmen inom dig. Sinnet tittar bara utåt.

Å andra sidan, om man i stället för brinnande kol lägger sval is i kärlet så kommer det att resultera i lugnande, lugnande kyla eftersom isen också kommer att följa sin egen natur att kyla. De sinnesegenskaper som bär på kylande egenskaper är kärleksfullhet, medkänsla och glädje över en annans lycka. Alla goda vanor har den integrerade karaktären att de förmedlar svalkande lugn till en själv såväl som till andra runt omkring en.

Vetenskapen eller tekniken att se inåt kallades Vipassana i det gamla Indien. Även om man måste vara medveten om den yttre verkligheten ansågs det med rätta vara avgörande för ens mentala utveckling att observera inom sig. Att observera de reaktioner som uppstår inom sig på grund av vissa händelser är en av de viktigaste aspekterna av medvetandet. Den dag vi verkligen kan se denna sanning är den dag då vi börjar förstå ren Dharma utan några kryckor.

”Närhelst jag genererar orenheter i mitt sinne resulterar det oundvikligen i agitation”; man börjar förstå denna absoluta sanning. Efter att upprepade gånger ha betraktat detta fenomen några gånger lär man sig också att betrakta denna verklighet objektivt. Vilket innebär att man till en början observerar händelsen eller händelserna som äger rum utanför och ser dessa händelser som orsaken till sin ilska, svartsjuka, fiendskap osv. När man mognar på vägen frigör man sig från händelserna och riktar uppmärksamheten mot vad som händer inombords när man blir arg. Han börjar se att han i sådana situationer brinner av upprördhet och olycklighet. När han fortsätter att iaktta sitt inre och förstår denna grundläggande verklighet i Dharma börjar hans natur och beteende förändras. Han växer djupare in i Dharma.

Han lär sig också att det inte är Dharma att bli nedsmutsad av orenheter. Han ser också att uppvaknande av hälsosamma egenskaper som medkänsla, kärleksfullhet och glädje över andras glädje är Dharma eftersom han upplever lugn och frid när han genererar sådana egenskaper.

dhāretīti dhammam – Dharma är det som levas och insuperas. När man känner till den på en erfarenhetsmässig nivå blir personen verkligtDharmisk. Man vet mycket väl att om man lever med eld kommer man säkerligen att brinna och omvänt, om man lever med is kommer man att förbli kall. Ingenting kan ändra detta fenomen. Detta är rit, den universella lag som styr alla utan undantag; den gör ingen skillnad mellan människor som tillhör olika sekter och samfund, vare sig de är hinduer, muslimer eller tillhör något annat samfund.

Den dag vi erkänner denna universella aspekt av Dharma, den dagen kommer mänskligheten att göra ett kvantsprång i den mänskliga utvecklingen.

Om man glömmer denna universella sanning och framhärdar i att lägga onödig uppmärksamhet på yttre riter och ritualer, då saktar arbetet med självutveckling in, eller så rör man sig faktiskt längre bort från Dharma.

Flera sekter och samfund har sina egna riter och ritualer, sitt sätt att klä sig, sin livsfilosofi och sina respektive sociala sedvänjor som styr deras liv. Det är inget fel med det, men dessa sociala ritualer och konventioner är inte Dharma! När man investerar all sin tid i riter och ritualer kan man lura sig själv och tro att man är mycket dharmisk, men när man gräver djupare inom sig själv kan man se verkligheten och hur långt man har avlägsnat sig från dharma, från visdom och kunskap – man genererar orenheter, blir upprörd, skadar sig själv och stör andras frid.

Dharma är, som sagt tidigare, universell och har bara en måttstock för att kontrollera om man växer på vägen; det är att se om nedbrytningarna minskar. Detta är den enkla och enda måttstocken att mäta Dharma med. Då blir det oväsentligt vilken kast, sekt eller klass man än tillhör när man väl förstår Dharmas sanna och universella natur.

Var självisk i den sanna betydelsen

Den sanna Dharma lär oss att vara själviska i dess sanna betydelse. En person lär sig att iaktta sig själv i alla situationer, vid alla tidpunkter; att se vad som har uppstått i sinnet i det givna ögonblicket och hur det har påverkat honom. En verkligt självisk människa förstår var hennes bästa välfärd ligger och arbetar därefter. En sådan ”själviskhet” har inget att göra med själviskhet som det vanligen förstås, där en person kan fuska och ljuga för att skydda sina intressen. Han kan tyckas gynna sig själv genom att vara självisk i dessa ögonblick, men i själva verket arbetar han mot sina intressen eftersom han skadar sig själv genom att fuska och ljuga. En verkligt självisk människa arbetar för sitt bästa välbefinnande genom att växa i Dharma.

Om dygder av kärleksfullhet, medkänsla och välvilja mot alla växer i honom, då tar han verkligen hand om sitt ”själviska” intresse. Men om negativa värden blir dominerande i honom, då skadar han sina egenintressen och går emot Dharma.

Att förstå detta på en intellektuell nivå är aldrig tillräckligt. Därför uppmanade de andligt utvecklade heliga i det här landet andra att värna om sina intressen och se sanningen, den inre verkligheten. Så länge man inte lär sig att se inåt kommer de erfarenheter man kan ha i den yttre världen inte att visa sig vara meningsfulla. När man lär sig att utforska sitt inre och se, upptäcker man en sann pärla, man lär sig att leva livet så som det är tänkt att levas och berikar sig själv på ett meningsfullt sätt. När man lever i fred och glädje kan man säga att man har lärt sig konsten att leva.

Vem vill inte ha detta? Vem vill verkligen brinna i nedsmutsningarnas helvetiska eldar? Naturligtvis vill ingen det, men av ren vanekraft envisas man med att hänge sig åt handlingar som gör honom själv och andra i hans omgivning olyckliga. Men när han vänder sitt sinne inåt och börjar se inåt inser han det meningslösa i att leva med ångest och oro och göra sig själv och andra olyckliga.

Men genom att ständigt reagera med motvilja mot det oönskade och begär mot det önskade, kommer förändringen inte till stånd med enbart diskurser, eftersom vanorna är djupt rotade eftersom vi har blivit slavar av våra önskningar. Förändringen måste komma inifrån. Vad gör man för det?

Rishis från förr var sökare som utforskade innebörden av rit, eller naturens lag, den lag som styr hela detta universum. De sökte inte intellektuellt, externt; de sökte inom sig och letade efter svar.

Ett av de sätt som de fann var att närhelst aversion eller en känsla av ilska uppstår, bör man flytta sin uppmärksamhet till något annat; börja dricka ett glas vatten eller börja räkna 1-2-3-4. Att flytta uppmärksamheten visade sig naturligtvis vara till hjälp för att få en att må bättre. Även att börja sjunga namnet på sina favoritgudar, gudinnor eller sin guru lättade på ilska eller negativitet som kunde ha uppstått.

Det bästa sättet dock att rena sig från orenheter var att förstå den grundläggande lagen att om du orenar ditt sinne kommer naturen säkerligen att straffa dig, och straffa utan dröjsmål. Omvänt, om du renar sinnet med dygdiga tankar och gärningar kommer belöningen också att följa utan dröjsmål. Det finns absolut ingen fördröjning i naturens svar; det är bara ett eko av ens egna tankar och gärningar.

Som medborgare i en nation, oavsett vilken nation man bor i, följer man dess lagar. Om någon lag bryts kan det straff som sannolikt kommer att följa dröja på grund av juridiska förseningar. Man kan till och med komma undan utan att behöva drabbas av konsekvenserna på grund av något juridiskt misstag. Men naturens lag eller Dharma har inga undantag och inga förseningar någonsin. Föroreningar i tankar och handlingar följs automatiskt och omedelbart av oro och ångest, på samma sätt som en god gärning eller en god tanke omedelbart följs av den belöning i form av frid och glädje som oundvikligen följer. Så snart man börjar förstå detta på erfarenhetsnivå börjar ens natur och beteende förändras till det bättre.

Ingen vill någonsin leva ett liv i misär, men okunnigt genererar man negativiteter om och om igen och blir upprörd. Även när sinnet vandrar ideligen genereras en del orenheter, vilket ger bränsle till den brinnande elden inombords. Varför händer detta?

Att lyssna på visdomsord men inte följa upp dem med handling är en övning i meningslöshet. Även jag har utfört ritualer och tillbringat åratal med att lyssna på diskurser. Dessa kan hjälpa till att väcka visdomen något, men bara kortvarigt. Till exempel, när någon nära och kär har gått bort och kremeras finns det alltid ett ögonblick av djup visdom i oss: ”Åh, även jag kommer en dag att hamna så här på ett brinnande bål och ingenting kommer att följa med mig, så till vilken nytta är dessa meningslösa världsliga sysselsättningar? Varför vara fäst vid detta ’jag’ och detta ’mitt’, varför utveckla stolthet?” Detta är vad som kallas ”kyrkogårdsvisdom”, som inte har något annat än en tillfällig inverkan på sinnets yta. Så snart man kliver ut från krematorieplatsen tar vår värld med alla sina fasthållanden till ”jag” och ”mitt” över.

Det har också varit min erfarenhet, och tusentals andras, att de som kommer hit för enbart intellektuell analys och förståelse återvänder tomhänta. Man kan begrunda: ”Åh, det som sägs är så sant! Jag borde inte besudla mitt sinne med negativiteter eftersom det bara gör mig olycklig. Istället bör jag generera goodwill som bidrar till min och andras lycka.” Denna effekt på lyssnaren går förlorad eftersom det inte följer någon handling som ändrar sinnets gamla beteendemönster.

I vissa fall kan vi fördjupa oss i bhajans (religiösa sånger), japas (sånger) eller någon annan religiös ritual, som alla ger en viss sinnesfrid och får oss att må bra för en stund. Men även denna känsla är kortvarig.

SINNETS LEVELS

I antiken kallades sinnets ytnivå för parita citta, vilket betyder en liten del av sinnet. Huruvida denna del av sinnet genererar positiva eller negativa tankar har ingen betydelse eftersom det budskap som vi ger vårt sinne på denna nivå knappt tränger igenom den djupare mentala nivån, om alls. Det är i den inre delen av sinnet, den större delen av sinnet, det undermedvetna sinnet, som samma gamla mönster av okunnighet och mörker råder. En obehaglig upplevelse resulterar omedelbart i en reaktion av aversion och negativitet. Och en trevlig upplevelse resulterar omedelbart i en reaktion av begär och fasthållande. Detta har varit dess natur under oräkneliga livstider.

Man kanske inte tror på många livstider, men han eller hon tror säkert på existensen av detta liv och kan tydligt se att man sedan tidig barndom har varit reaktiv. Man ser också att närhelst något oönskat sker, eller något önskat inte sker, så uppstår aversion och oro som ett oundvikligt resultat. Man måste komma ut ur detta.

DETTA ÄR DE HÖGRE BESTÄMMELSERNA I DHAMMA:

Moral (sila)

Damas första beståndsdel är moral, det vill säga rättfärdighet. Nästan alla anhängare av olika sekter och doktriner som var rådande under denna tid accepterade vikten av moral.

Jag vet detta av egen erfarenhet eftersom jag föddes och växte upp i en ortodox hinduisk familj. De äldre lärde mig läxan att odla hängivenhet till Gud. I den bön till Gud som lärdes ut av läraren i skolan fick vi instruktioner om att be till honom att: ”Ta oss till din tillflykt, gör oss dygdiga”.

Läraren i vår skola bad oss att inte begå någon sådan gärning genom kropp eller tal, som sårar eller skadar någon varelse. Att begå en sådan handling är ett felaktigt beteende och att inte göra det är ett riktigt beteende. I alla traditioner lär man sig läxan om rätt uppförande från barndomen och framåt. Så jag kan mycket väl dra slutsatsen att när Buddhas Dhamma-ambassadörer begav sig ut på sina resor för att sprida hans läror och de först bad människor att iaktta moraliska regler, fanns det inget motstånd från något håll mot detta. Dessa Dhamma-ambassadörer måste ha lärt dem att tanken på att göra hälsosamma eller ohälsosamma handlingar först uppstår i sinnet. Sedan manifesteras den i form av gärningar i tal och kropp. Ingen av de kloka männen kan ha haft några svårigheter att acceptera även denna sanning. För att leva ett dygdigt liv måste man verkligen undvika att begå missgärningar med kropp och tal. Även om det är mycket nödvändigt är det mycket svårt att befria sinnet från missgärningar.

Det kan inte ha varit svårt för en vanlig man på den tiden att förstå att sinnet föregår alla fenomen. Alla företeelser uppstår ur sinnet. Sinnet betyder mest vilket är det främsta, och därför är allting skapat av sinnet – Mano-pubbangama dhamma, mano-settha, manomaya. Det är nödvändigt att rena sinnet för att rena sig själv. En handling av tal eller kropp som utförs med ett orent sinne är en missgärning, som skadar en själv och även andra. På samma sätt är en handling som utförs med ett rent sinne en dygdig handling som gynnar en själv och även andra. När sinnet blir orent blir också kroppens och talets handlingar orena och deras konsekvenser orsakar lidande. Som det sägs –

”Manasa ce padutthena, bhasati va karoti va; Tato nam dukkhamanveti, cakkam’va vahato padam.”
– Om man med ett orent sinne utför någon handling med tal eller kropp, följer lidandet den personen som vagnhjulet följer dragdjurets fot. På samma sätt – När sinnet är rent blir också kroppens och talets handlingar naturligt rena och deras resultat leder till lycka.

”Manasa ce pasannena, bhasati va karoti va; Tato nam sukhamanveti, chaya’va anapayini.”
— Om man med ett rent sinne utför någon handling av tal eller kropp, så följer lyckan den personen som en skugga som aldrig försvinner.

När dessa Buddhas ambassadörer lärde människor vägen till att bli rättfärdiga genom att uppnå kontroll över sitt sinne, så blev deras handlingar av tal och kropp naturligt dygdiga. Skugga som aldrig försvinner.

Samhets koncentration (Samadhi) –

Det är nödvändigt att uppnå kontroll över sinnet för att rena sina handlingar av kropp och tal. När sinnet är under kontroll är det bara då man kan undvika att begå missgärningar och tenderar att utföra dygdiga handlingar. För att uppnå koncentration av sinnet är observation av sila ett nödvändigt villkor.

De flesta av den tidens indier lade stor vikt vid att uppnå kontroll över sinnet och vidtog för detta flera åtgärder, varav några fortfarande är rådande. Till exempel – var och en har sin egen gudom eller gud eller gudinna som han vördar. Han reciterar hans eller hennes namn upprepade gånger så att han eller hon blir nöjd och får sitt sinne koncentrerat. Detta sätt att uppnå koncentration är dock inte universellt utan sekteristiskt eftersom hans/hennes gud eller gudinna inte är universellt accepterad av alla.

Buddhas Dhamma-söner tycktes inte ha skapat någon kontrovers genom att motsäga sådana föreställningar hos folket. Men gradvis etablerades denna sanning i deras sinnen att ens befrielse ligger i ens egna händer. Istället för att koncentrera sinnet och rena det genom att ta stöd av någon annan måste de ha insett att en individ är sin egen mästare, vem annan kan vara hans mästare? Atta hi attano natho, ko hi natho paro siya. De måste också ha insett att det ligger i ens egna händer att uppnå ett gott tillstånd eller ett dåligt tillstånd. — Atta hi attano gati. För att förbättra sitt tillstånd måste man därför göra ansträngningar på sin egen nivå.

För att uppnå kontroll över sinnet visade Dhamma-ambassadörerna dem den universella vägen. ’Fortsätt att observera flödet av det normala andetaget som kommer in och går ut på ett naturligt sätt. Så snart sinnet vandrar iväg, för det tillbaka till medvetenheten om andningen. Inget ord ska upprepas tillsammans med andningen; ingen imaginär tro ska kombineras med den. När andningen kommer in och går ut på ett naturligt sätt, fortsätt bara att observera den som den är.”

En del människor kanske har accepterat denna teknik för självförtroende, medan många kanske har lagt vikt vid det traditionella sättet att uppnå koncentration. De som tog sin tillflykt till självförtroende i stället för det traditionella sättet kan ha vänt sig till visdom (Pañña).

Visdom (Pañña) –

När man stärks i den rätta koncentrationen (samma samadhi) på grundval av den normala, naturliga andningen, börjar man uppleva en viss förnimmelse nära ingången till näsborrarna. Sedan börjar den sprida sig i hela kroppen. Den sanning som man på så sätt inser beror på ens egna ansträngningar. Därför är det inte indirekt kunskap. Det är en kunskap som man får genom sin direkta erfarenhet. Därför kallas den Prajña (visdom – direkt erfarenhetsbaserad kunskap).

När man arbetade mer och mer för att utveckla koncentrationen kom man att inse de tre typerna av visdom.

Den första är den ”hörda visdomen” (srutmayi Pañña), som är den kunskap man får genom att höra från någon och acceptera den med vördnad.

Den andra är den intellektuella visdomen (Cintanamayi Pañña), som man får genom att reflektera över vad man har hört från andra. När han finner det logiskt accepterar han det. Detta kallas för intellektuell kunskap som man vinner på den intellektuella nivån genom reflektion. Men båda dessa är inte visdom i rätt bemärkelse.

Den tredje är ”erfarenhetsmässig visdom” (Bhavanamayi Pañña). Detta är den rätta visdomen, som är den kunskap man får genom sin egen erfarenhet. Att acceptera något som sant efter att ha hört från andra är inte riktig kunskap. Att reflektera över något som finns i en bok som logiskt är inte heller visdom. Den rätta visdomen är den kunskap som uppstår genom ens egen direkta erfarenhet. Det är inte indirekt kunskap, utan det är ens egen direkta kunskap. Därför är detta visdom i rätt bemärkelse.

För fler föreläsningar om Dhamma, hållna av S. N. Goenka, klicka här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.