Ögonkontakt

Vetenskapsmän har kastat nytt ljus över varför personer med autism ofta har svårt att få ögonkontakt. Forskningen visar att undvikande av ögonkontakt är ett sätt att minska en obehaglig känsla som orsakas av en överdriven stimulering i en viss del av hjärnan och att det inte bara är ett tecken på social och personlig likgiltighet eller en oförmåga att ”läsa av andra”.’

Fyndigheterna kommer från användningen av funktionell magnetresonansavbildning (f MRI) som visar skillnader i hjärnans banor hos personer inom spektrumet jämfört med personer med typisk utveckling.

Vetenskapliga genombrott av detta slag utmanar antaganden som kan göras när vi konfronteras med beteenden som anses vara socialt olämpliga eller udda. Men dessa antaganden bygger också på våra egna kulturella förväntningar på vad som är ”normalt” beteende. I västerländska kulturer förväntas ögonkontakt för det mesta och avsaknad av ögonkontakt anses bero på blyghet, ointresse, brist på uppmärksamhet eller ohövlighet.

”Titta på mig när jag pratar med dig” kan vara en vanligt förekommande instruktion i ett västerländskt klassrum, men i Kina eller Japan skulle det anses vara respektlöst för en elev att ha ögonkontakt med en handledare. Intensiv ögonkontakt signalerar aggression i vissa afrikanska kulturer och bland samhällen i Mellanöstern är användningen av ögonkontakt mindre lämplig och styrs av strikta könsregler.

Så, vad ska vi göra för att förbättra vår kommunikation med någon inom spektrumet? Rapporten i en amerikansk vetenskaplig tidskrift antyder att om man tvingar barn med autism att se någon i ögonen kan det orsaka dem mycket ångest. Det finns också många inspelade exempel från personer inom spektrumet som rapporterar om känslor av intensivt obehag, ångest och förvirring när de har ögonkontakt:

”det bränner”

”folk uppskattar inte hur outhärdligt svårt det är för mig att titta på en person”

”Det gör mig obekväm… Jag tittar på deras ögonbryn eller näsa eller öron, fokuserar väldigt hårt och tittar inte direkt in i ögonen på dem.”

Så, ska vi uppmuntra ögonkontakt eller inte? Den här särskilda studien tyder på att det, som alltid, är en komplex fråga eftersom personer inom spektrumet alla är unika individer och behöver förståelse för sina unika personligheter och profiler. Med andra ord finns det ingen lösning som passar alla – ta reda på vad som fungerar och vad som inte fungerar för den person du lever med, arbetar tillsammans med eller tar hand om.

Här följer en sammanfattning av några av de föreslagna tillvägagångssätten för att hjälpa dem som tycker att ögonkontakt är svårt, ohjälpsamt eller djupt obekvämt:

Först av allt ta reda på vad ögonkontakt innebär för individen – hjälper det eller gör det svårare att vara uppmärksam och kommunicera. Om det är obekvämt visa honom eller henne några andra sätt att visa sitt intresse:

  • Hålla sig inom ett samtalsavstånd i stället för att vandra iväg
  • Använda fraser som ”ja” eller ”hmm hmm” när den andra personen gör en paus
  • Säga till någon att ”jag lyssnar”
  • Löna ansträngningar för att få till och med en flyktig ögonkontakt ”Jag tycker om hur du tittar på mig”
  • Prata om deras specialintresse för att uppmuntra ögonkontakt
  • Använd visuellt stöd för att underlätta kommunikation och förståelse

Det finns många olika tillvägagångssätt, inklusive användning av professionella terapeuter, för att hjälpa personer inom spektrumet att övervinna svårigheterna med att klara av ögonkontakt, social kommunikation, förståelse och interaktion. Autismgruppen, tillsammans med många erkända och respekterade experter på autism, förespråkar också förståelse, acceptans och stöd för dessa unika individer.

”Och nu vet jag att det är helt naturligt för mig att inte titta på någon när jag pratar. De av oss med Asperger är bara inte bekväma med att göra det. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför det anses normalt att stirra på någons ögonglober.” John Elder Robison från The Art of Autism

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.